är tydligen något jag ska lära mig att bli och det är jag redan..men det är, sorry to say, till högskolan och till lärarprogrammet. Jag undrar när jag, som ska ge mig ut i arbetslivet och ut till våra barn och ungdomar, när jag ska få lära mig och få kunskap vad gäller de "mjuka delarna"!? Jag tänker främst utifrån den inriktningen jag valt, dvs 6-10år. Jag ställer mig själv frågande till på vilket sätt jag ska bemöta och hantera de olika slags konflikter som kan uppstå. Hur ska jag gå tillväga när det gäller t ex de svåra samtalen, hur ser jag tecknen och hur tyder jag signalerna på att eventuell psykisk och fysisk ohälsa finns ute bland våra barn? Hjälpen finns förhoppningsvis att få på den skola jag kommer att jobba på men ska jag förlita mig på det? Och innan läget blir skarpt, kan vägen dit varit lång och jag kanske missat något som jag borde ha sett? Jag har två barn själv, jag har extrajobbat sedan jag var fjorton år och heltidsjobbat sedan jag var arton år. Jag var facklig ordförande i många år och i den befattningen ingick det mycket tråkigheter, bland annat sitta med vid uppsägningsbesked och så mycket kan jag säga, det var absolut det värsta jag varit med om! Du tror du förberett dig dagar i förväg för att sedan gå in till en helt ovetandes människa som inom några minuter kommer att få veta att imorgon har du inget jobb att gå till, all den grund denne lagt upp sitt liv på, slås undan för sina fötter. Du kan aldrig veta hur en människa reagerar på ett svårt besked men jag hade en grund att stå på, i och med att jag fått utbildning i krishantering. Att få en inblick i olika tänkbara situationer, om vad som SKULLE KUNNA HÄNDA, hjälpte mig mycket. Så jag tycker att jag har viss erfarenhet av kriser, men inte vad gäller det viktigaste, dvs barnen! Jag tycker att jag kan läsa mina egna barn, om det är något som är galet så märker jag det och frågar dem. De känner sig trygga med både mig och Kenth och de brukar berätta för oss vad det är som tynger dem men 100% säker kan jag/vi inte vara på att det berättar ALLT. Jag jämför mig ibland med andra, där inga andra bekymmer finns mer än vad det blir för party i helgen, har jag råd köpa de kläder jag så gärna vill ha och där livet leker för det mesta. Där endast hänsyn till sig själv existerar, nåja möjligtvis kanske viss hänsyn visas till hunden, katten eller sambon...
Igår träffade jag på föreläsaren om "våld i nära relationer" varpå vi blev ståendes en stund och pratade. Jag påpekade att med ett sådant viktigt ämne, var föreläsningstiden alldeles för kort! Jag frågade då om det var polisen som bestämt tiden eller om det var högskolan..vet ni vad hon svarade? Högskolan betalar inget för att hon ska komma till oss, utan hon personligen tycker att det är så viktigt att komma ut till studenterna och på så sätt nå ut till oss. Hon gör detta för att jag som blivande lärare kommer med stor sannolikhet att möta dessa barn ute i mitt kommande jobb. Det är skrämmande om det nu stämmer, att högskolan då inte vill betala för detta. Men att ha okompetenta lärare som undervisar i retorik...det går fina fisken det! Det är ju ändå pedagog jag ska bli, om jag inte kan och får lära mig att se barnen och de olika tecken på att ohälsa finns, hur ska jag då kunna få en fungerande grupp och därmed bedriva en kvalitativ undervisning för barnen? Nä, då är det ju myyyyyycket viktigare att jag lär mig skriva vetenskapligt och att jag lär mig referera till litteraturen på rätt sätt, att ha rätt fonetiskt tecken, att det finns sidnummer och försättsblad med och att loggan på högskolan väst sitter på rätt plats och sist men inte minst, att referenslistan är utformat på korrekt vis! Detta började jag drillas med redan första terminen för att i sista terminen skriva den omtalade C-uppsatsen. Det är den som kommer att göra mig till en kanonlärare!!!! Jag hade mycket hellre gjort ett examensarbete ute i verkligheten, det är ju för sjutton därute som jag ska vara de kommande 25 åren! Nu är detta som sagt mina egna tankar och reflektioner, jag tycker och tänker en massa och har inget som helst vetenskapligt belägg för det jag skriver (vilket jag kanske borde ha?) utan allt kommer rakt från mitt ♥.
Så bra skrivet Lotten!! Håller helt med dig! En utbildning som främst riktar in sig på att vi ska klara att forska (och hur många av oss kommer att göra det?) är ju säkert bra men det är inte därför jag går. Ha det bra och lycka till med den fruktade hemtentan!! Kram=)
SvaraRadera