Igår i värsta snöyran åkte jag och Kenth upp till ett par gamla vänner till honom. Vänner som Kenth pratat om på ett varmt och innerligt sätt. Jag har bara hört en massa gott och roligt om dessa personer så därför var det extra roligt att jag nu äntligen skulle få träffa dem och därmed även få ett ansikte på dem.
När dörren öppnades och jag kom innanför dörren kände jag en värme som utstrålades mot mig både från henne och honom. Vanliga enkla arbetsamma människor som tog emot oss med öppna armar och mötte oss för de vi var. Jag kanske kände på det viset för att jag kände igen mig själv.
Vi diskuterade bland annat hur samhället har förändrats till det råare. Är det värre att bo i storstaden än i det idylliska samhället där alla känner alla? Eller händer det grejer av det otrevligare slaget även ute på landsbygden? Vi konstaterade att det var lika illa bo på landsbygden som att bo i stan, skillnaden är att det blir mer opersonligt i stan..
Under de fyra timmar vi var där fick jag höra många glada och några mindre glada historier om traktens alla invånare, många glada skratt blev det! Dit åker jag mer än gärna igen och jag skulle även vilja bjuda hem dessa fina människor till mitt eget hem när tillfälle ges.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar